Det här är en del av en blogg om min fiol från Hårga och jag ser på sägnen i förhållande till det.
Link till huvudbloggen
Det jag tycker är spännande är att genom att se hur sägnen utvecklar sej kan säga något om hur miljöet runt fiolen ändrade sej, hur man träffades, dansade och fiolens roll. Hur man såg på det att spela fiol. I första och tredje variant av sägnen är fiol och polska inte nämnd. Man går från att dansa i kedja (som man fortfarande gör runt midsommarstången) till att dansa två och två i polskan och senare i andra danser. Något man hållit på med helt fram till Discon. Så kan vi ut från sägnerna se hur det var att vara fiol runt Hårga? När kom polskan?
Första gången Hårgasägnen blir publiserad offentligt är i Wisby Wekoblad 1837. Den har en intressant inledning jag tänkte nämna några detaljer runt. Där heter sägnen ”Hanebopolskan”. Också Hanbopolska och Hårgadansen blir nämnd. Anledningen till att jornalisten vill publicera sägnen är att Hanebopolskan blivit populär och som man ser så är den populär i de “finare” borgliga kretsar. Det verkar som dansen blivit känd först, och att sägnen blir känd efter den här artikeln. Om själva dansen och musiken skriver jag i en annan blogg.
Från Wisby Wekoblad 1837
”I en tid som denna, då allt måste deltaga i dagens grande dans, peruker och perukstodar, nattmässor och puderwippor, med ett ord, då man icke en gång kan kan vara säker i sitt eget hus, som en wiss hedersman yttrade, når hans granne dog, torde det icke wara ur vägen att nämna några ord om den nu så mycket begagnade och omtyckta Hanebopolskans ursprung”
Hanebopolskan. Flera saker som är intressant redan här. I den första noterade sägnen från 1784 dansar man långdans. Så en gång mellan 1784 och 1837 har man börjat dansa pardans och polska.
“den nu så mycket begagnade och omtyckta“. Inte nog med det men man har i redan i Hanebo utvecklat en egen polska som spridd sig utöver Sverige som Hanebo-dans eller Hanbo-dans. Till och med helt till Visby. Och inte bara till Sverige men också till de högare stånd och blivit en mode dans. Den dansas med “peruker och perukstodar, nattmässor och puderwippor,“ i 1837.
Författaren eller den nu lokala varianten har blandat ihop polskan med långdansen och tror det var polska man dansade med djävulen på Hårgaberget. Så framåt på 1800talet tror många sägnen handlar om hambo-polskan.
Den blev också publicerad i andra riks tidningar som Post och inrikes tidningar som var en riks och Stockholms tidning. Här är det utan inledningen ovanför. Jag lägger med den då den har tydligare text.
2) Post och inrikes tidningar 1837.
Verset innehåller ”Hanbo-polska”. Inte olikt Hambo. Visby artikeln har överskrift Hanebo-polska också. Så redan 1837 är Hanbo för Hanebo etablerat nationalt. Horga-dansen med O. Första notering av Hambo socken istället för Hanebosocken ser jag i Daglig Allehanda 1815. Så Hanebo, Hanbo och Hambo är etablerat.
Till och med i så sent som 1885 i Göteborsposten
Ska man tro Paganini är lagt till av journalisten? Eller kände man till honom lokalt? Paganini var känd för att hänspela till djävulen ungefär som att spelmän lärde sej spela av näcken.
Författaren nämner en slängring, slängpolska och slängdans. En slängdans är en slut dans där alla dansar i kedja. Nästa sägen nämner slingring eller slinker. Är det det samma som slängring? En slingring ska vara långdans sekvens där man inte håller händer.
Det finns dokumentation både från Hanebo och andra platser på att man under bröllop tog en slut långdans genom byens gårdar, in i alla hus, genom trånga öppningar och genom buskar och över stenar som en hinderbana. Det är nog är en sådan långdans som blir beskrivet i slutet av sägnerna. En avslutande brölloppslek som här slutade på berget.
Nästa sägnen från 1847. Den här versionen verkar mer original då den har långdans och inte polska. Liknar också mer på den första noteringen från 1784 som kommer längre ned.
3) Så här skrev man i Svenskt Konversations-Lexikon 1847 och i Svenska Familjeboken I år 1850.
“Hvarje lördagsafton plägade ungdomen i socknen samla sig i Horga by till
dans, och fortsatte detta nöje ofta långt inpå nätterna. En afton, hänfördt af dansens fiffighet, lät det muntra laget ej en gång af sabbatens inbrytande störa sig i sin yrande glädje, utan fortfor att dansa äfven då sammanringningen redan hade begynt. Plötsligt finna de en fremmande i helgdagskläder midt ibland sig, hvilken ingen kände; men som dock inbjöds att deltaga i dansen, hvilket han ock antog. Snart förstod han att sätta sig i spetsen för laget och föreslog till slutdans en slingring eller slinker, såsom den der på orten kallas. Alla voro med derom. Slinkern var genast färdig. Hand i hand, med den fremmande i spetsen, började slängdansen och som en hvirfvelvind bar det åstad igenom alla rum ur gård och i gård, genom fönster och dörrar, så att ingen förr någonsin varit med på dylikt. Då började några med förskräckelse ana sin ohygglige anförares rätta lynne och ville draga sig ur ringen; men det var för sent. De förmådde icke slita sig lösa, och då en uti sin förtviflan, högg sin fällknif fast i dörrposten, för att hålla sig qvar, blef hans arm afsliten och der qvarsittande, medan han sjelf rycktes bort med de öfriga, hvilka nu, med satan i spetsen, dansade hän öfver åkrar och ängar, bort till den höga Horgaåsens spets, hvarest ännu i dag visas det släta granitgolf, der endast hufvudskallarne ännu fortforo att dansa, tills de voro afnötta ända till yttersta hårspetsen.”
Den här sägnen känns mer ren och fri från ”borglighet” och redaktörer. Den man kan tänka är mest original. Fri från polska och fiol.
Nu är också sägnen hamnat i landets lexikon och Hårga och Hälsingland är känd för den här sägnen. Det sker efter Fiolägaren dör.
Bägge dessa varianter har Horgaåsen eller Hårgåsen som namn på berget. Det var det lokala namnet på berget innan kartverket förändrade på det. Så sägner som innehåller namnet Hårgås bör vara mer lokala och de som heter Hårgaberget kan då vara nationala eller av nyare dato.
”den höga Horgaåsens spets” blir konstigt för om man ser i norska lexikon så är en Horg ett flat berg med bratta kanter. Som en ås. Precis som Hårgaberget.
Men sägnen förklarar kanske ett naturfenomen att berget är flat och slät och saknar spets. Att man dansade den ned och slipade ned berget. Idag kan man förstå att berget låg under hav nivå men kanske också i rinnande vatten som slipat berget där andra när liggande toppar legat över hav nivå och inte i älvens flöde och därmed är normala. Jag bor också i Norge vid en älv där fjällsidorna är slipade av sand som liknar Hårgaberget. Man kan haft behov av att förstå varför Hårgaberget är slipt och funnet den förklaring att man dansat där. Och att man därför inte har en spetsig topp.
4) Hårgadansen. (Hanebopolskan). 1879 Av Vilhelm Engelke.
Vilhelm Engelke växte upp i Söderhamn och var chef för Järvsö Bataljon i Hälsingeregemente utanför Söderhamn när han skrev denna variant som kanske är den bästa. Var det han som la till Blå och Grå?
Här har vi fått in att Segerstabor är blå och Hanebor grå. Men i en statisk undersökelse från 1790 (F.A.U. Cronstedt) (Påstår prästerna att befolkningen i Segersta och Hanebo (också Bollnäs) är klädd i grått. Så vad som skett här vet jag inte. Är det författarens fantasi? Hårga har tillhört både Segersta och Hanebo och man kan förstå av texten att bägge socknar använt sej av Hårgaberget. Som militär har också Engelke fått med sej en soldat. Att Engelke broderar ut historien tycker jag är en del av Hårgasägnen. Alla har sin egen vri och det håller den levande.
Om Horg och offerplatser skriver jag i en annat blogginlägg. Jag tror själv man inte offrat mäniskor här men en dansk forskare påstår att man tagit med sej kvistar som offring upp på berget och man haft en rishög där. En “numera gammal” vårdkas är också registrad i 1790. Engelke har fått med Vårdkasen.
Från Cronsteds undersökning 1790.
Man kan undra o familjen tyckt det var pinsamt att ha en fiol med djävulshuvud som gjort att de gömt fiol bort. Samtidigt blir frikyrkan aktiv i området och de har ofta haft en negativ uppfattning runt spelmansmusik och dans. I vissa områden har fioler blivit brända. Har man i vår familj heller valt att gömma undan fiolen?
Det var Johan Gabriel Lindström (1738-1802) som först skrev ned sägnen “Hårgandansen”. Det gjorde han i Bollnäs 1785 efter att fått förfrågan av JD Flintenberg om att notera ned sägner. Han har nog hört sägnen från han var barn som prästson i Hanebo och Segersta.
Johan Gabriel Lindström var också vikarpräst i 16 år (1766-1782) i Segersta för sin pappa. Hans pappa var då i pensionsålder. Idag hade man inte varit vikar i 16år för en pensionist. Men när han skriver ned sägnen i 1784 har han precis blivit komminister (präst) i Bollnäs.
Väggmålning från Utegården i Sveden.
1) Hårgadansen, Johan G Lindström 1784
Den första sägnen är på latin. Då blir det ännu mera kusligt.
”Quad vero fertur de saltaione Hårgaensi auctorem prodit moleste sedulum. Narratur enim & fama hac de re percrebuit, ad juventutem quavis vespera Diei Dominicæ saltandi gratia in pago Hårga convenire solitam, tandem virum quendam, sine dubio ignotum, advenisse, qui, choro saltanium per omnes pagi domus ad montem postremo Hårga Åsen ducto, uspuedum juvenes & puellæ misere exspirent, eo loco saltationi inhæsit.”
Jag har översatt den men hjälp av googletranslate så här:
”Vad som är berättat om Hårgadansen bekymrar nedtecknaren. För det är sagt och ryktat att ungdomarna i byn Hårga hade samlats för att dansa som de brukade göra varje söndagskväll. Vid avslutningen kommer en helt okänd man och leder långdansen genom alla hus och slutligen upp på berget Hårga Åsen, där de unga männen och kvinnorna dog eländigt, fastnade på dansplatsen.”
Här och i en annan variant dansar de på en Söndag. Gjorde man det på 1700talet? Jag vet man jobbade halva Lördagar på slutet av 1800. En annan intressant sak är att författaren är bekymrad. Trodde han på detta? Trodde folk på berättelsen som den var sann?
Nedtecknaren J.G.Lindström är här fadder för Fiol-Nils fru Malin Larsdotter 1779. kanske han då också döpt henne samtidig? Fiol-Nils borde egentligen också vara döpt av han.
Fiol-Nils morbror Jon Jonsson är bonde på prästens gård (prästebolet) och hans fru Margeta Mattisdotter är piga hos Komminister Johan Garbriel Lindström.
J.G. Lindström är här fadder tillsammans med Fiol-Nils far och mor, (Nämndeman Nils Olofsson och fru Marta Jonsdotter) på ett dop hos Fiol-Nils morbror.
Fiol-Nils är då 2,5 år, hans bror Jon Nilsson som jag släktar efter är 10 år och Olof Nilsson som tar över efter gården är 13år. Jag tänker alla de barna är med i detta dop. Olof Nilssons barnbarn Per Nilsson har nästa sägen jag ska presentera.
Fiol-Nils Morfar är gästgivare Jon Larsson (1716) i Gäversta. Det är ett hus från den gården på Segersta hembygdsgård som heter Lars Abrams. Så Jon Jonsson som är far i bröllopet och Fiol-Nils mamma kommer från den gården. (och många andra i min släkt)
Om ni undrar vem släkten är så gå in på första sidan i den här bloggen om min fiol.
”
Bygg från Gården Lars Abramhs som Fiol-Nils mamma och morbror kom från. Segersta Hembygdsgård. Jag har en massa släkt från den gården.
Så min familj kände och jobbade för J.G. Lindström. Fiol-Nils Kusin fortsatte att driva prästgården. Det sägs också att Fiol-Nils var kyrkosnickare. Han var duktig snickare och han har kontakter hos kyrkan.
Lars Bruno Andersson skriver så här om Lindström (med länk)
“Johan Gabriel Lindström var näste komminister (i Bollnäs) och han konserverade den föregåendes familj genom att gifta sig med Linderfors (tidigare komminister) yngsta dotter Johanna Christina Linderfors. Lindström var son till komministern i Segersta Petrus Johan Lindström. Lindström var från början mer inriktad på naturvetenskap och doktorerade också i matematik, men hans naturvetenskapliga akademiska karriär kom av sig när fadern blev sjuk.1766 prästvigdes han och var adjunkt och vice pastor i Segersta under faderns sjukdom. 1782 blev han vald till komminister i Bollnäs. Året efter dvs 1783 gifter han sig med företrädarens yngsta dotter, som ovan sagts. Från 1796 var han helt sängliggande och avled 1802.
Under sjukdomstiden och som nådårspredikant var Johan Titze, sedermera komminister i Alfta. Med honom gifter sig änkan Lindström och på såvis konserverades änkan. Titzie var under 17 år predikant, adjunkt och skolmäster i Bollnäs och dessutom konserverat änkehuset, men när han sökte komministertjänsten här efter Lindström men domkapitlet tog ingen hänsyn till detta…“
Lars B Andersson förklarar också att konservera betyder att gifta sej med änkan eller dottern så att församlingen slipper att försörja de.
Då får vi hoppa fram till Dag Strömbäck (1900-1978) som som var en känd folklivsforskare. Han föddes 1900 och växte upp i Alfta. Hans far var präst och hans mor prästdotter från Bollnäs. Så de viktigaste nedtecknarna verkar vara prästfolk konstigt nog. Han verkar gillat sägnen Hårgadansen för han har två gånger (1961 och 1968) publicerat sin forskning på den i sitt eget blad ”ARV” som han var redaktör för. Tillsammans närmare 100 sidor. Här forskar han på sägnen som en resesägen med en 1000år gammal historia från Kölbigk som utgångspunkt.
Dag strömbäck skriver att:
” I Folkminnen och Folktankar 1928, ss. 92-98, har Olav Algot Ericsson framlagt en välskriven och fyndig liten studie kallad »Sägnen om Hårgadansen och dess rötter»”
”Den version av sägnen som Ericsson, efter en kritisk granskning av de varianter som stått honom till buds, finner bäst är följande, berättad av en gammal Hanebo-bonde Per Nilsson (från Hårga, död 1922 vid 87 års ålder”.
5) Variant av Per Nilsson, född i Hårga 3.
»Dom dansade en storböndagsnatt hos Ol-Nils i Hårga. Bäst dom höll på, inträdde en främmande karl och började spela, under det han sade: Här dansar den blå, här dansar den grå, men på Hårgaberget skall dansen stå. En av karlarna såg då, att spelmannen hade en hästfot, och förstod vem det var. Han försökte rycka undan sin fästmö från ringen, men dörren slog igen och slog av armen (så att den skildes från kroppen), när skaran dansade ut, bort till Hårgaberget. Där satte sig djävulen i toppen av en konstigt vriden tall, som än i dag utpekas, och spelade. Och dom måste dansa tills bara huvudskallarna blev kvar, och då hade dom nött en djup ring i berget»
Detta är en lite modernare variant som är berättad av Per Nilsson 1835-1922. Han är född på samma gård som fiolägaren, alltså Hårga 3. Hans farfar Olof Nilsson var bror till Fiolägaren och hans farfar borde varit med vid det dop som är nämnd längre upp med prästen som skrev ned första sägnen. Senare är han bonde i Bredåker och granne till gården med fiolen som jag kommer från och tremänning då också med min morfars farfar. Han har helt säkert känt till fiolen. Hängde ni med? Viktigast är att han är från samma gård som Fiol-Nils.
Litografi jag lånat men inte vet vem som gjort. Från “Hanebo Jul”. Det borde vara vinkel från Sveden eller Bredåker där Per Nilsson bodde.
Nedanför här diskuterar Strömbäck en Ericssons tankar runt sägnen “Hårgadansen”. Jag måste då lägga till ett par saker.
Det är en 1000år gamimal sägen från Kölbigk som jag inte tycker liknar så mycket på “Hårgadansen”. Men varianterna som kommer ut från den liknar mer. En bok översatt till Svenska på slutet av 1400talet heter “Själens Tröst”. Den har en variant som Kölbigk sägnen som liknar en god del.
Dag Strömbäck fortsätter:
”Med denna berättelse menar nu Ericsson att sägnen om Hårga dansen har en nära frändskap. »Båda handla om människor, som mot sin vilja av någon makt tvingas dansa sig till döds, båda tala om märken i marken efter de dansande och båda låta en människa söka rädda en annan med den påföljd, att dennas arm slites från kroppen. Vidare är sens-moralen lika i båda. Givet är, att alla dessa likheter ej kunna bero på en tillfällighet; de båda sägnerna måste på något sätt stå i samband med varandra» (a. a. s. 96). Detta sammanhang tänker sig Ericsson snarast så att Själens Tröst versionen använts i den kyrkliga förkunnelsen såsom exempel till tredje budet och att den under senare hälften av 1400-talet nått Hälsingland. »Betänker man nu», säger förf., »i huru stor utsträckning dessa exempelsamlingars innehåll faktiskt var folkpredikanternas ge mensamma andliga egendom … kan man med säkerhet antaga, att den nordtyska sägnen även i trakten av Hårgaberget använts i den kyrkliga förkunnelsen och sålunda kommit till folkets kännedom och därmed under dess bearbetning och lokalisation. Just förekomsten av denna märkliga ring i berget, vilken väl alltid torde ha intresserat, har naturligtvis inbjudit härtill — i andra trakter av landet, där sägnen saknat en dylik anknytningspunkt, har den till synes spårlöst gått förbi» (a. a. s. 96). Hårgasägnen uppfattar Ericsson alltså som »en lokalisation av en såsom predikoexempel använd, ursprungligen nordtysk sägen»
Senare hälften av 1400 kan betyda att sägnen varit i Hårga i över 500år.
Det blir speciellt när jag refererar till en forskare som refererar till en annan forskare som referarar till enn upphovsman som är en från samma gård som Fiol-Nils och på så sätt en släkting av mej. Man ska vara tacksam för all forskning som är gjort på 18 och 1900 talet. Inte all forskning är objektiv men bättre än ingenting.
Jag kan inte se att sägnen ”Hårgadansen” har så mycket gemensamt med Kölbigk historien från ca år 1024, 1000år gammal historia, men det är några tydliga likhetstecken som en arm som rivs av och man kan inte sluta dansa. En del saker är omvänt, man dör inte och man slits inte ut, man gräver sej ned i backen istället. Det är svårt på granit så där har man kanske vänt på det. Man dansar i ett år och inte en natt. I senare versioner går de i ring och det blir spår.. Armen tycker jag är den viktigaste länken.
Ol-Nils som nämns i förriga sägnen är hembygdsgården i Hårga 6. Fiol familjen är från Hårga 3. Där hette man också Olof och Nils och var också nämndemän.
Men ofta börjar sägnen med dans i gården Thorns som jag tror är Hårga 1.
6) Variant av Johan Persson född 1865, Hårga 5.
Från Dag Strömbäck:
“F. kyrkvärden Johan Persson från Per Anders-gården i Hårga, f. 1865, erinrade sig följande: dom dansa’ hos Torns en storböndags kväll; en främling kom in och dansa’ med dom; ett fästfolk deltog i dansen; fästmannen försökte komma loss genom att ta tag i dörrposten, men armen slets av och han fick fortsätta dansen med de andra upp på berget. (Kyrkvärdens hustru, Ingrid Persson, f. 1870, tillade, att man också berättade det så, att fästmannen försökte dra fästmön ur dansen men fick bara hennes arm.) Dansen skulle ha börjat i den »östersta gården» i Hårga”
En gård i öst blir då närmast Hårgaberget. Så kanske låg Hårga 1 där? Fiol-Nils far var nämndeman och deltog också i utflyttninga av gårdarna som låg andra platser än idag. Det var i slutet av 1700.
Jag skulle vilja lägga till att kniven som kommer in i berättelsen är av stål och det är bra mot djävlar. Men armen revs av ändå.
Jag vill också påstå at sägnen “Hårgadansen” är så pass orignal att man inte behöver se på den som ett plagiat men att det har blivit en egen historia som levt sitt eget liv. De flesta historier är ju påverkade av en annan på nåt sätt.
Segersta 1539. Carta Marina, Olaus Magnus.
Jag lägger in version från Själens Tröst här. Möjligen predikad av präster i Segersta, kanske från runt 1500 talet?
0) Själens Tröst
7) En variant med elektrisitet. Norrlandsposten 1891.
8) Alla kan berätta sägnen på sitt sätt. Här är SVT Gävleborg 2022
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/gavleborg/i-byn-harga-dansade-ungdomarna-till-djavulens-toner
Här är länk till huvudbloggen om min fiol
Här är link till min blogg om Hambo
